Maria Montessori visste vad varje förälder vet- nämligen att alla barn är nyfikna, fulla av upptäckarglädje och ivriga att pröva på och lära nya saker. Och precis som föräldrar världen över märkte hon, att barnens intressen varierar med ålder och mognad. Dessutom observerade hon, att intresseförändringar följer ett givet mönster, som är detsamma hos alla barn. Från de allra tidigaste intressena av att äta själv, lära sig gå, prata osv, till intresset för läsning, matematik, rymden osv. Hon fann, att barn under sina olika mognadsstadier är speciellt mottagliga av olika slags kunskap. Hon insåg det värdefulla i att ta till vara intresseperioderna, som hon kallade ”känsliga” eller ”sensitiva” perioder.

Frihet att välja

Hon upptäckte:

att inlärning, som anpassas efter barns utvecklingsstadium går lättare.
att man bäst tar till vara barns spontana lust för arbete genom att låta dess eget intresse vara motiv nog för att söka kunskap.
att barn har en avundsvärd förmåga att koncentrera sig på en intressant uppgift.
att barn, som vill lära något nytt, upprepar övningen om och om igen. Med sina kunskaper om människans tidiga mognadsprocess skapade hon förutsättningar för barn att utvecklas till harmoniska och självständiga vuxna.

Frihet att välja aktivitet och möjlighet att arbeta ostört i egen takt.

Montessorimaterial – en god hjälp i inlärningen….
För att kunna möte barns behov av aktivitet och motorik utvecklade Maria Montessori arbetsmaterial för olika mognadsstadier och intresseriktningar. Materialet är inte det viktigaste i pedagogiken, men det är till god hjälp.

I ett Montessorirum finns material både för praktiska, intellektuella och sinnestränande övningar. Alltifrån skokräm och putstrasor till sinnrikt material, som tränar logiskt, matematiskt tänkande. Material, som övar upp skrivförmåga, språkkänsla och grammatik. Men också saker, som låter barnen träna syn, hörsel, lukt, smak och känsel.

Montessoris idé om inlärning handlar om att gå från det konkreta till det abstrakta. Matematikmaterialet t ex ger barn en taluppfattning och tydliga begrepp om räkneoperationer. När ett barn väl har förstått ett moment, är det dags att lämna materialet och lösa uppgifter på abstrakt väg.

Så gott som allt material fyller flera funktioner. Ofta arbetar små barn sensoriskt med det. Sedan använder äldre barn samma material för intellektuell förståelse.

De flesta material är självrättande. Barnen får uppleva tillfredsställelsen av att själva se, att de lyckats med en uppgift.

…och en god hjälp i uppfostran.
Allt material är av god kvalitet och finns bara i ett exemplar.

Allt material har sin särskilda plats i rummet. Den, som använt ett material, har ansvar för att det snyggt och prydligt kommer på plats igen.

Barnen lär sig att ta hänsyn till varandra. Är ett visst arbetsmaterial upptaget, får man vänta på sin tur eller komma överens om att samarbeta.

”Hjälp mig att göra det själv.”
Detta är en tanke, som grundar sig på det faktum att ingen kan lära någon annan något. Man kanske behöver hjälp för att kunna lära sig, men själva inlärningen måste var och en klara på egen hand.

I en Montessorigrupp är lärarens uppgift därför inte i första hand att förmedla kunskap. Snarare att observera barnen och vara uppmärksam på varje barns behov. Att ge den stimulans, som svarar mot varje barns mognad och intresse.

Läraren berättar, beskriver, stimulerar till diskussion och nya frågeställningar. Visar var kunskap finns att hämta och visar hur materialet skall användas för att ge meningsfull träning. Sedan gäller det för barnet att arbeta självständigt med sin uppgift.

All onödig hjälp är ett hinder i barnets utveckling.

Montessoriförskolan – en spännande och stimulerande miljö.
Kommer du på besök till en montessoriförskola, kan du knappast låta bli att fascineras av den aktivitet, som råder.

Här finner du barn mellan 3 och 7 år, som bakar, putsar skor, dukar bord eller ägnar sig åt andra praktiska sysselsättningar. Men här träffar du också barn, som med hjälp av räknestavar eller pärlmaterial sätter sig in i matematikens grunder. Kanske förvånar det dig, att en 3-åring med största koncentration lägger pussel med världsdelarna. Eller att en 4-åring med största iver tränar sig att skriva. Kanske tycker du att det är lite konstigt, att en 5-åring pratar om cirklar och olika sorters trianglar.

I fritt skapande får barnen utlopp för sin fantasi.

Genom att inte i tid och otid hjälpa barnen, utan i stället låta dem fritt experimentera, pröva sig fram och öva sig inom olika områden, har man undanröjt de hinder, som vi vuxna normalt ställer i vägen för barnens naturliga utveckling.

Så vad du ser i Montessoriförskolan är helt enkelt prov på vad som händer, när man i rätt miljö och med rätt stimulans tar vara på barnens inneboende resurser. Du ser prov på att barn både vill och kan betydligt mer än vi vuxna tror.

Frihet, ansvar, hänsyn, självförtroende.
Besöker du en montessoriklass i grundskolan, möter du en miljö utan kateder och traditionella skolbänkar. I stället finner du elever, som arbetar ensamma eller i grupp vid bord eller på golvet. Det finns rikligt med arbetsmaterial på hyllor längs väggarna.

Precis som i förskolan väljer varje elev själv sin sysselsättning. Friheten att få handla självständigt innebär att eleverna ägnar sig åt sina uppgifter så länge de önskar. De kan koncentrera sig på ett ämne en hel dag. Men friheten ställer också krav på att barnen tar del av ansvaret att täcka in alla ämnesområden på terminens kursplan. Det innebär krav på planering och utvärdering.

Friheten förutsätter också att de tar hänsyn till kamraterna i sin omgivning.

Historien om Maria

”Jag uppfann inte en pedagogik. Jag gav bara några barn en chans att leva.”
”Jag har studerat barnen, jag har tagit emot vad de givit mig, formulerat det och det är detta som kallas montessoripedagogiken.”

Det är två av många, många citat av Maria Montessori. Vi kan lägga till ytterligare ett: ”Världen börjar med barnen.”
Så välformulerade och behagliga att läsa att de nästan skymmer bilden av hennes gärning. De frammanar bilden av livaktiga, trygga och glada barn som ägnar sig åt lärandets konst med entusiasm och iver.
Men ursprungligen är de myntade i kontakten med allt annat än trygga och glada barn. I den framrusande industrialismens sena 1800-tal var barn en handelsvara bland andra. Inte sällan var de redan vid 8-9 års ålder satta i hårt industriarbete. Än värre förhållanden levde de barn under, som av olika anledningar föll utanför ramen, t ex på grund av fattigdom och olika handikapp. För dem var den sociala och intellektuella misären större än vad vi kan föreställa oss.
Och ändå var det bland dem som Maria fann rötterna till sin pedagogik. Det var de barnen som gav henne grunden för en helt ny pedagogisk rörelse.

Envis och målmedveten
De barnen mötte hon i sitt arbete som läkare i Rom. Bara det faktum att hon var Italiens första kvinnliga läkare, är en bedrift som skvallrar om en person med stark integritet och vilja. Redan i grundskolan valde hon en egen väg, gick i en pojkskola med teknisk inriktning och länge var hon inriktad på ett yrke som ingenjör. Yrkesvalet skedde i stark opposition mot faderns vilja. Ingenjör eller läkare var inte riktigt den bana som flickor av god börd förväntades välja.
Inte heller vid Roms universitet var man intresserad av att anta Maria Montessori, läkarutbildning var något enbart förbehållet manliga studenter. Det motståndet rundade hon elegant genom att först skaffa sig en examen i matematik, fysik och naturvetenskap och med hjälp av den ta sig in på den medicinska fakulteten.

De pedagogiska idéerna föds
Examensarbetet handlade om psykiatri, ett ämne som intresserade henne mycket. Hon började arbeta på ett sjukhus för förståndshandikappade och öppnade samtidigt en egen praktik där hon tog emot fattiga kvinnor och barn.
Det var bland dem och barnen på den psykiatriska avdelningen på Roms universitetssjukhus som de pedagogiska idéerna började formas. Hon insåg att många av barnen i första hand var socialt och intellektuellt understimulerade. Deras svaga begåvning var alltså inte ett medicinskt utan ett pedagogiskt problem.
Utifrån den insikten började hon arbeta med barnen och nådde snart mycket bra resultat. De uppmärksammades och ledde till chefskapet på den nystartade Ortofreniska skolan i Rom, en utbildning för lärare verksamma bland mentalt handikappade barn. Nu kunde hon på allvar utveckla sina pedagogiska tankar tillsammans med ett sensoriskt material, i mångt och mycket samma material som används i dagens montessoriskolor.

En pedagogik för alla barn
Några år senare kom möjligheten att prova de nu utvecklade idéerna i praktiken och på vanliga barn. I den fattiga stadsdelen San Lorenzo i Rom byggdes en ny typ av bostäder för den växande skaran fabriksarbetare upp. I området skapades också en ny sorts skola där man samlade barn i åldrarna 3 – 6 år. Maria Montessori fick möjlighet att vara med från grunden och började använda de metoder och material som hon använt på Ortofreniska skolan.
Snabbt visade det sig att barnen tog till sig pedagogiken och materialet utan problem. Ytterligare ett antal Casa dei Bambini öppnade i Rom och Milano. Resultatet var entydigt; oavsett social bakgrund och begåvning gjorde barnen stora framsteg när de arbetade efter Maria Montessoris pedagogik.
Under två intensiva år, 1907 – 1909, föddes en ny pedagogik på ett daghem i en sliten stadsdel i Rom.
Maria Montessori själv stannade kvar i San Lorenzo fram till 1909 och skrev sedan en bok om sina erfarenheter. I engelsk översättning kom den att heta The Montessori Method, väckte enorm uppståndelse när den kom ut och hade så småningom översatts till 20 olika språk. Arbetet med den nya pedagogiken tog nu all tid i anspråk och 1911 lämnade Maria Montessori sitt arbete som läkare och ägnade resten av sitt liv åt att utveckla den pedagogiska filosofi som barnen i Rom givit henne. Det visade sig vara en tankevärld som hållit genom alla tider och än idag förmår väcka entusiasm och skapa aha-upplevelser bland såväl lärare som föräldrar och barn.

(Källor: www.montessoricentenary.org, Maria Montessori: Barndomens gåta, Mario Montessori: Montessoripedagogiken, Kerstin Signert: Maria Montessori – anteckningar ur ett liv.)

Myter och fakta om Montessori

Det finns många myter om montessoripedagogiken. Från början var Maria Montessoris idéer kontroversiella och annorlunda. Idag närmar sig den traditionella undervisningen alltmer hennes metod. Ändå lever många fördomar kvar. Här bemöter vi de vanligaste vanföreställningarna om montessori.

1. ”Montessoriverksamhet har hård disciplin”

I montessoriverksamhet ska barnen kunna vara och arbeta i lugn och ro. Miljön är strukturerad och barnanpassad. Några få enkla grundregler gäller men i övrigt är atmosfären tillåtande och accepterande. Disciplin är ett positivt laddat begrepp som kommer inifrån barnen själva.

Maria Montessori upptäckte att bästa sättet att uppnå disciplin var att ge frihet. När barnen hittade meningsfull sysselsättning blev de lugnare och en spontan arbetsglädje växte fram. Pedagogens roll är att locka och inspirera barnen till aktivitet och koncentration. De barn som har svårt att hitta sitt inre lugn ska läraren ägna extra uppmärksamhet. Om barnen behöver tillrättavisas ska detta alltid ske med respekt och vänlighet.

2. ”Barnen har inga leksaker och ingen fri lek”

Barn lär genom lek och det tog Maria Montessori fasta på. De flesta montessoriförskolor har vanliga leksaker som barnen kan välja vid inomhuslek. Ibland har leksakerna plockats bort därför att personalen upplever att barnen faktiskt föredrar montessorimaterialen.

För Maria Montessori var lek och arbete synonymt, det viktiga var att tillvarata barnens lust till aktivitet. Barnen leker och experimenterar med det pedagogiska materialet och lär sig samtidigt olika färdigheter, detta kallas arbete.

Utomhusleken är en viktig del av montessoriverksamheten, särskilt eftersom de flesta barn nuförtiden vistas långa dagar på förskolan och i skolan. Ute leker barnen fritt och får springa och busa. Maria Montessori talade mycket om barns rörelsebehov och den fysiska utvecklingen ansåg hon vara lika viktig som den intellektuella.

3. ”Montessori passar inte alla barn”

Maria Montessori menade att alla barn har en inneboende vilja att lära och bli självständiga. Montessoripedagogernas uppgift är att tillgodose det enskilda barnets behov av stimulans och stöd. Läraren arbetar för att hjälpa barnen att hjälpa sig själva. Barnen utvecklar därigenom sin självständighet vilket stärker självförtroendet.

Maria Montessori ville ge barnen möjlighet att utvecklas i sin egen takt efter egna förutsättningar. Om man är flicka eller pojke, blyg eller utåtriktad, är irrelevant. Montessoripedagogiken ska möta individen och självständigheten kommer med tiden.

Man brukar säga att montessori passar alla barn, men inte alla föräldrar.

4. ”Eleverna lär sig ingenting”

Maria Montessori visste att inlärning inte kan tvingas fram. Utan inre motivation kan man inte ta till sig kunskap på ett meningsfullt sätt. Idag framstår detta för de flesta som något självklart.

Montessori ställer stora krav på lärarnas förmåga att observera och entusiasmera barnen. Det är lärarens ansvar att säkerställa att eleverna får sin utbildning och att den svenska läroplanen följs. Även en montessoriutbildad person kan ha svårt att tolka och tillämpa Maria Montessoris idéer. Det har funnits exempel på montessoriskolor som inte fungerat och där eleverna inte har uppnått målen för läroplanen.

I de allra flesta fall uppfyller dock montessoriundervisningen omgivningens krav även om den sannolikt har högre förväntningar på sig. Och även om traditionella mätinstrument kanske inte kan mäta allt som montessoribarn lär sig.

5. ”Montessori är elitistisk

Föräldrar som väljer montessoripedagogiken till sina barn ställer höga krav på barnomsorg och skola. De söker ofta aktivt och är pålästa om olika alternativ. Även lärarna har gjort aktiva val. Inte sällan har de andra utbildningar i botten och många betalar sin vidareutbildning själva.

Men den elitistiska stämpel som montessori fått på vissa håll har inget stöd i teorin. Maria Montessori ansåg att det var barnets mänskliga rättighet att få utveckla sin personlighet i en stimulerande miljö. Hon ville reformera hela utbildningsväsendet så att alla barn skulle få samma möjlighet.

En annan förklaring till den missvisande stämpeln kan vara montessorimaterialen. En del människor reagerar över att barnen får arbeta med läsning och matematik redan på förskolan. Maria Montessori märkte att barn i förskoleåldern var nyfikna på bokstäver och matematiska relationer. Hon ansåg att vuxenvärlden hämmande barnens utveckling genom att inte ta tillvara deras naturliga nyfikenhet och lust att lära.

6. ” Montessori fostrar individualister”

I montessoripedagogiken står det enskilda barnet i centrum. Individens behov och förutsättningar styr verksamheten i motsats till synsättet att alla barn ska göra samma saker vid samma tidpunkt. Barnen arbetar självständigt och läraren undviker att avbryta i onödan.

Beroende på vad barnen sysslar med sitter de ibland själva och ibland i mindre grupper. Oavsett vilket är interaktion med lärare och kamrater är en naturlig del av verksamheten.

Metoden innebär en ständig social träning som förbereder barnen för livet utanför montessorivärlden. När alla gör olika saker och grupperna är åldersintegrerade minimeras konkurrensen mellan barnen vilket också gör det lättare att vara generös och hjälpsam.

7. ”Montessori är omodernt”

Verksamma pedagoger framhåller gärna att Maria Montessoris idéer får stöd av modern forskning om barns utveckling. Tankarna om att möta varje barn och se deras individuella förutsättningar känns också väldigt aktuella. Idag är skillnaderna mellan traditionell undervisning och montessoriklasser mycket mindre än i början av förra seklet, när Maria Montessori utvecklade sin metod.

Tiderna förändras men barnens grundläggande behov och utvecklingsfaser är desamma. Dessutom menade Maria Montessori att undervisningen och materialen skulle anpassas till den kultur barnen levde i. När samhället förändras är det därför naturligt att barnomsorg och skola anpassar sig. Att materialen är fräscha och uppdaterade är lärarens ansvar.

8. ”Barnen får göra vad de vill”

I en montessoriverksamhet har barnen full frihet inom givna ramar. De har frihet att själva välja aktivitet, att röra sig i lokalerna och hålla på så länge de vill med ett arbete. Däremot får de inte lov att störa den allmänna ordningen eller avbryta sina arbetande kamrater. Miljön är fri från tvång, systemet bygger på en tro på barnets medfödda vilja att utvecklas.

Nina Engel

Artikeln bygger på samtal med flera verksamma montessoripedagoger. Texten är faktagranskad av Kristina S Wennerström, grundare av och rektor för Montessoriskolan Castello i Nacka samt en av författarna till boken ”Montessoripedagogik i förskola och skola”.

All ovanstående text är hämtad från Svenska Montessoriförbundets hemsida. www.montessoriforbundet.se